Tystnad. Tagning. Ja så känns i alla fall mitt liv ibland. Känns som om allt jag gör nu är att agera på låtsas... Dra på en positiv fasad för att ingen ska förstå vad som verkligen försiggår här uppe i mitt huvud. Jag är för hård mot mig själv och bränner varje chans jag får att glömma, just för att jag hatar att sakna dig, men jag vill samtidigt inget hellre än att komma ihåg dig - trots att det gör så ont inom mig. Jag känner dig inifrån och ut, och du gör detsamma med mig. Ändå gör du såhär, ändå gör jag såhär. Påstår för min nära att jag är okej, fast jag egentligen är uppsliten inombords... Ensamheten har blivit min fiende, jag som annars älskar att ibland få vara själv. Nu är jag mest rädd för vad som ska hända när jag väl är det.
Jag drömmer knepiga drömmar nu också, att alla lämnar mig - precis som du! Fan ta dig för att du förstör detta för mig. Och det som irriterar mest är att du inte ens vet om det själv!