Jag drar härifrån. Kära lilla Norrköping har inte så mycket att ge mig längre känner jag. People are people. Den påminner lite utav en spökstad, där ex av alla slag hemsöker din vardag. Historier har tagit plats och löften har brutits. Jag drar nog snart härifrån. Och så menar jag ifrån hela detta land. 

Det finns så mycket mer i världen så varför nöja sig med de vi just nu ser med egna ögon? Har ju knappt några förbindelser här ändå. Åhh! 

 

Idag är det lördag (no f*ing way?), det visste ni ju liksom. Och strax ska jag hoppa upp på min räser cykel och trampa mig in mot staden. En kompis pojkvän ska ha inflyttningsfest och ska jag vara ärlig ska de bli skönt att spendera en kväll bland vänner. 

Shoppade loss regält idag, och bilder kan ni säkert få lite senare. Tills vi möts igen. Over n' out.

Jag har kommit underfund med att vissa människor aldrig kommer bli nöjda. Det är lika bra att sluta försöka. Jag till exempel kommer aldrig bli nöjd fören jag hittar ett par naturfärgade kängor till hösten. Jag letar överallt och hittar inga någonstans. Vad är detta?! 
Hösten är en av de finaste årstiderna. Löven byter färg till en eldflammande ton, höst jackan ska fram. Man kan börja kombinera snygga outfits igen. Best basics är ju ändå, ett par mörkgrå jeans, en snyggt mönstrad kofta, eller stickaad tröja med en skinnjacka över och ett par härliga boots eller kägor till. Imorgon ska jag släpa med mig min mamma för att shoppa loss, de blir ju inga utgångar denna helg så då kan jag lika gärna förnya garderoben. Dessutom ska jag ju förnya mig från och med imorgon (idag/lördag) och då passar de utmärkt! Let's shop til' we drop. 

 

 

 

För tillfället sitter jag och klurar på framtiden. Ett ämne jag inte är så bekväm i. Jag gillar inte att tänka på saker som inte hänt ännu, vad är meningen med de? Dom händer så småningom, så varför skynda ifrån nuet. Det är precis här jag vill vara, i nuet. Ingen annanstans. Jag vill inte kasta bort mitt liv på oroliga känslor för vad som kan se imorgon, om en vecka eller ett år framöver. Jag vill leva här och nu och njuta av de jag har, och tänka tillbaka på de jag givits!

 

Vill bara flika in och ge ett litet tips till alla film älskare där ute. Igår kollade jag filmen This is the end med Seth Rogen, James Franco, Jonah Hill, etc. Den var så rolig att jag skrattade i stort sett hela filmen. Deras tidigare samarbeten har varit extremt roliga och denna var INGET undantag. Rekommenderar den starkt! 

 

 

Gårdagen var strålande, morgondagen välkomnar jag med öppna armar och denna kväll förblir fantastisk. September drar sig redan mot sitt slut. Snart är de halloween, och därefter väntar vintern bakom hörnet. Det är tre månader kvar av detta år. TRE! Jag ska INTE räkna hur många dagar... okej, 101 dagar kvar. Shit. Hundra en dagar kvar. Why don't you just kill me now? 

 

Anywho, nu blev jag solo. Kvällens sällskap gick precis. Därför tänkte jag kolla på Breaking dawn del 1 och om jag orkar, del 2 också. Saknar mina ordentliga film kvällar, ensam som med sällskap. Det är lite terapi inbakat i det hela kan jag tycka. Det är ett sätt att lära sig att vara själv. Alla behöver vi de. 

Imorgon är det söndag, sista dagen på veckan. Min Harry Potter dag hade jag tänkt mig. Har planerat in den noggrant. Syster glider dessutom hem i ett flygplan imorgon. Jag saknar ihjäl mig efter hennes (för vissa) opassande skämt, roliga skratt och spruttlande positiva humör. Vi har bestämt oss för att träna på måndag. Jag har beslutat mig för att jag måste ta träningen allt mer seriöst nu. Det går inte att maska så här mycket som jag har gjort. 

 

Lite kort om gårdagen då. Norlie & kkv spelade på puls igår, jag och två av de finaste brudarna dansade och skrattade hela kvällen. Kvällen började på en för förfest hemma hos Jossan och fortsatte sedan med en förfest i Haga. Dansade rumpan av mig och njöt av kvällen så mycket jag kunde. Jag exploderade verkligen, det märks att jag varit instängd i nästan två veckor. Den energin jag hade igår var obeskrivlig. 

Nä, nu återgår jag till filmen. 
Puss på er!

Känner hur mitt träningsbegär ökar för varje minut. Vill att denna vecka ska vara över snarast så att jag kan ta mig till gymmet och pumpa och svettas. På grund av operationen har jag inte fått träna på två veckor. Whatever duuuude, jag smytränar hemma när ingen ser. 

Idag blev jag så peppad att ag till och med startade ett inspirationskonto på instagram. Trodde aldrig att JAG skulle göra något sådant? Haha, men de sa jag ju om bloggandet också, och nu har jag gjort det i snart fem år. 

 

Känner att jag har vänt på dygnet... är inte ett dugg trött än. Man kanske ska ta sig en nattpromenad? Vet ni att jag sen i måndags gått ner 5 kilo. FEEEM 5 CINCO. Jag vet att det beror på att jag knappt kunnat äta, men om jag börjar ett 100% hälsosamt liv from måndag och dessutom lägger upp ett tränings schema så kanske jag slipper gå upp dom fucking fem kilona igen. Wooopa. 

 

Som sagt, bipolär? Saknar redan det blonda. 

Hur agerar du i din age of rage? Jag själv föredrar ett svettigt pass på gymmet eller en rask låååång promenad för att rensa tankarna. Jag hatar att skrika, argumentera och vara osams med folk, men som med allting annat är det inget man kan undgå ibland. Det sista jag låter mig själv utsättas för är att bli trampad på, inget sätt är tillåtet - men att konfrontera och bli osams med någon är heller inget jag föredrar om de behövs.

Any who, jag har funderat på att starta ett mer fitness influerat liv - då jag märkt att det gör mitt liv så mycket lättare. Inte bara mig kilo vis utan de lättar hjärtat lite. Jag behöver bara hitta rätt motivation. 

Tar mig en trip down memorylane inatt. 

Jag tänkte ha ett litet maraton för mig själv och jag. Har känt mig väldigt ensam den här veckan faktiskt. Ska jag vara ärlig, lite bortglömd också. Får för mig att ingen kommer höra av sig, eller vilja ses framöver. Kan beror på att min enda vän denna vecka har varit smärtstillande tabletter och vår kära Samsung tv. 

 

Inatt ska jag i alla fall sträck kolla One Tree Hill, avsnitt efter avsnitt - säsong efter säsong. Vi får väl se hur lång tid det kan ta för mig. Det är ju trots allt nio säsonger att titta på. To be continued. 

 

 

Det beror mycket på situationen. Jag tror jag är en person som inte är speciellt beroende av just detta. Jag vet så många som gör vad som helst för att ha någon som älskar dem. Jag är nog inte en utav dem i alla fall. 
Jag har (återigen) analyserat mig själv. Jag har lätt att säga till min bästa vän att jag älskar henne, det är liksom ingen hemlighet. Hon är den bästa delen av mig. Jag kan skrika högt ut hur mycket jag älskar musik, cause to be honest who doesn't? Men att säga till en ny människa att man älskar dem, är bland de jobbigaste. Att bli älskad är inga problem, men att visa att man älskar är ett stort sådant, för mig. Det är ju ett sätt att utge sig som sårbar. När orden väl är ute i det öppna kan man inte göra mer än att låta mottagaren ge den respons den tycker man förtjänar. Och let's face it, det slutar ALLTID i tårar förr eller senare. 
Kanske ska man strunta i och säga något alls, och låta det visas med kroppsspråk istället. 

Det här inlägget grundar i alla fall i något vettigt, JAG ÄLSKAR SERIÖST MIN HUND. Han är det bästa som någonsin hänt mig. Så full av kärlek och han bara ger och ger. Vi förstår kanske inte varandra verbalt men hans kroppsspråk till mig och mitt kroppsspråk till honom visar att vi älskar varandra i alla fall.

Och i slutändan kanske de kvittar vem vi blir kära i, bara vi blir det i någon. Oftast faller man ju för den mest oväntade. Eller? Sometimes your knight in shining armor is just a retard in tin foil. 

Imorgon är ingen vanlig dag. 
Jag undrar varför vi målar upp en sån viktig bild över saker. Varför ska man ''fira'' alla möjliga olika händelser på enbart vissa datum och dagar? Ja firar jul 24+25 december, nyår den sista dagen på året, min födelsedag den 12 februari etc etc.. varför ska jag fylla hela jävla kalendern med extra ''speciella'' dagar? Varje dag i livet borde väl ändå vara speciell. So what om du blev ihop med din pojkvän den 14 juli (exempel)? Måste du då fira den 14:e VARJE månad? Bullsh*t i mängder. 

 

Jag vet att det låter som om jag själv inte bryr mig om dessa händelser och aldrig följer normen i denna kategori, men ska jag vara helt ärlig är jag precis lika dan själv. Även om jag inte vill vara de. Det positiva är ju att jag de senaste månaderna har börjat bry mig mer om de viktiga detaljerna i livet, och låtit allt runt omkring falla på plats av sig själv. Känner att den inställningen kanske är bäst. Är saker menade att hända, så är det precis de dem kommer göra också - hända! Och vi behöver ingen speciell dag för att påminna oss om vad saker och ting betyder för oss, det meningsfulla betyder lika mycket varje dag!

 

Any who, du hederliga läsare - jag kan ärligt säga att du kommer nog inte förstå vad just detta inlägg grundar i. Men de för mig kvittar också. Jag vet bara att jag för ett år sen var fylld med speciella känslor för en speciell person. Jag var nervös, nyfiken och förväntansfull. I princip samma känslor som jag bär på nu, även om morgondagen inte har något speciellt att erbjuda mig denna gång. 

 

Har mått lite illa idag. Gårdagen ska vi int tala om, fyf*n så illa jag mådde. Idag har jag mest haft ont och knappt kunnat prata. Fast vad kan man vänta sig med stvå stora gropar i munnen som dessutom svullnat upp... Undrar hur morgondagen ser ut? Kan ju i alla fall hoppas på att jag får sova något inatt. De blir ju liksom lättare att tackla en sketen dag då. 
På menyn idag stod: Isglass, isglass och ISGLASS! Försökte få i mig lite chokladpudding men skeden gick knappt in i munnen på mig. Fortsätter jag såhär kanske jag gått ner ett par kilo till veckoslutet. Haha typiskt kvinnotänkande. 

Nä nu ska jag försöka lägga mig i en bekväm possition. Har så fruktansvärt ont i nacken från operationen? Och eftersom jag inte får använda värmdekudde pga av blödorisken så undrar jag hur jag ska lyckas bli av med denna värk. 

Jag är så pass nervös för morgondagen att jag drömmer om att operationen går fel och att jag blir kvar där längre än väntat. Det jag är mest rädd för är att jag ska få uppleva filmen Awake av egen erfarenhet. Det vore väl den största mardrömmen. Sen gillar jag inte iden om att vara på ett sjukhus över huvudtaget... 

 

Eftersom jag garanterat inte kommer kunna sova något nämnvärt har jag bunkrat upp med Gossip Girl så de räcker hela natten om de behövs. Har även unnat mig själv att online shoppa igen. Det var ett tag sen jag gjorde de, lite lyx är aldrig fel. 

 

Drog en veva på stan med min kära syster. Unnade mig själv ett par glasögon för ynka 15:- och ett par nya svarta tights. Känner att det är dags att börja gå i lite tights nu när jag börjar träna igen. Kroppen kommer nog förändras en del och då är det onödigt med nya jeans hit och dit.

 

För tillfället kollar jag sex and the city med syster. Ikväll bär det av till stopet med vänner för att lyssna på andra vänner som ska rocka loss, eller nått sånt. 

C'yah.

 

Åh det där snacket om att ''spöken finns inte... det är bara inbilningar'' - jag har bara ett svar till de ''eat shit and die b*tch, spöken finns visst!'' Stod face to face med ett nyss... eller ja. Kanske inte nyss utan för fem minuter sedan. Kanske inte face to face eftersom dom inte har några ansikten men ÄNDÅ! Jag hörde ett i allafall. Nu skiter vi i detaljer. Jag blev rädd och det är de värsta. 

Inte för att jag tror på medium för de låter lite överdrivet. Men jag tror f*n alla borde kolla upp sina hem... Usch för att sova ensam inatt. Ingen sovplats ledig hos någon?