Det beror mycket på situationen. Jag tror jag är en person som inte är speciellt beroende av just detta. Jag vet så många som gör vad som helst för att ha någon som älskar dem. Jag är nog inte en utav dem i alla fall. 
Jag har (återigen) analyserat mig själv. Jag har lätt att säga till min bästa vän att jag älskar henne, det är liksom ingen hemlighet. Hon är den bästa delen av mig. Jag kan skrika högt ut hur mycket jag älskar musik, cause to be honest who doesn't? Men att säga till en ny människa att man älskar dem, är bland de jobbigaste. Att bli älskad är inga problem, men att visa att man älskar är ett stort sådant, för mig. Det är ju ett sätt att utge sig som sårbar. När orden väl är ute i det öppna kan man inte göra mer än att låta mottagaren ge den respons den tycker man förtjänar. Och let's face it, det slutar ALLTID i tårar förr eller senare. 
Kanske ska man strunta i och säga något alls, och låta det visas med kroppsspråk istället. 

Det här inlägget grundar i alla fall i något vettigt, JAG ÄLSKAR SERIÖST MIN HUND. Han är det bästa som någonsin hänt mig. Så full av kärlek och han bara ger och ger. Vi förstår kanske inte varandra verbalt men hans kroppsspråk till mig och mitt kroppsspråk till honom visar att vi älskar varandra i alla fall.

Och i slutändan kanske de kvittar vem vi blir kära i, bara vi blir det i någon. Oftast faller man ju för den mest oväntade. Eller? Sometimes your knight in shining armor is just a retard in tin foil.