Sitter just nu och funderar på livet. De där ovälkomna tankarna som alltid ska poppa upp då man känner sig ensam har nu hemsökt min lilla hjärna... igen. Dagens ämne lyder: Idioter som kallar sig för ''vänner''. Alla har vi en person vars blotta närvaro får dig att vilja hoppa ur skinnet och försvinna, eller? Personen som inte längre hälsar när ni möter på varandra någonstans, fast att ni varit bästa vänner inte allt för länge sedan. Och alltid när ni ses så kommer tankarna: Vad gick snett? Vad gjorde jag för fel? Varför pratar hon/han inte med mig? - Jag ska ge dig ett svar på den fråga straight away, INTE F*N gjorde du något fel. Kallar personen i fråga sig för din bästavän ska ett litet småtjaffs om något värdsligt inte hindra er från att hitta tillbaka till varandra. Forgive and forget ffs. 

Självklart finns det andra orsaker också- Man glider isär kanske, eller man tappar kontakt. Men när väl din fd. bästavän hör av sig, så lyfter man på luren och svara. Man sitter inte i andra änden och pillar sig i naveln av nyfikenhet just för att man vill veta vad han/hon vill. Man tar reda på det, mognar och aggerar som en vuxen skulle gjort. Men denna värld har ju blivit en värld för omogna idioter som är egoistiska och allmänt otrevliga mot varandra. Vi bryr oss egentligen inte om någon annan än oss själva, och jag kommer dö av magsår om alla mina relationer kommer att få ta slut precis samma sätt som detta...